Pedagoger har skilda åsikter om vad som är "rätt och fel" när det kommer till barns bildskapande. En del vill gärna ha det så styrt som möjligt, för att undvika konflikter, klet och kaos. En del vågar knappt prata med barnen när de skapar, då de inte vill påverka processen på något sätt. Jag säger inte att något är mer rätt eller fel än något annat, men jag tänkte berätta vad jag tycker.

Jag anser att det är viktigt att en pedagog (självklart i mån av tid) är delaktig i skapandeprocessen, på det sättet att han/hon diskuterar med barnen, vad de vill använda för färg/material, om de vill måla något särskilt eller mer experimentera med färger osv. På så vis får man in språkutveckling i bildskapandet, samtidigt som man lär sig mycket om hur barnet tänker m.m Det underlättar även mycket vid dokumentation, att man som pedagog deltar i processen. Inte bara:

"-Vad har du målat?

- En häst

-Ok, (skriver på teckningen) Oscar har målat en häst"

För det första tycker jag det är viktigt att man frågar barnet först innan man börjar skriva på deras målningar. Det är viktigt att visa respekt för det de har skapat. För det andra är det ju så spännande att delta i processen med frågor och diskussioner om hur hästen ser ut? hur många ben har hästen? vilken färg vill du att den ska ha? vart är hästen någonstans? vart brukar hästar vara? eller vill du att den ska vara någon annanstans? vad ska hästen göra på bilden? osv. osv. Detta ger även barnet möjlighet att reflektera mer över vad de faktiskt gör + att de oftast tycker det är fantastiskt roligt när man intresserar sig för deras konstverk.

Sedan tycker inte jag det är ett måste att rita ett färdigt objekt, ex. en häst. Detta var bara ett exempel. Det kan vara otroligt stimulerande att bara experimentera med färger, former, olika saker att måla med, fantasifigurer osv.

Jag anser även att det är viktigt att man som pedagog frågar sig själv varför man gör saker och ting. Varför måste barnet fylla hela pappret? Varför måste barnet måla klart de teckningarna han/hon har i lådan innan han/hon sätter igång med något annat? Vem bestämmer när en teckning är klar? och hur inspirerande är det att rita på en teckning man gjort (och kanske till och med tyckt att man gjort klart) för flera veckor sedan? framförallt om man vill måla för att man just har blivit inspirerad till att måla något speciellt. Om det är för miljöns skull så kanske man kan hitta andra lösningar än att hämma barnens kreativitet?

Jag säger inte att alla pedagoger gör på detta vis, men tillräckligt många för att jag ska tycka att det kan vara värt att ta upp. Jag tycker helt enkelt det är viktigt att man som pedagog reflekterar över sina egna handlingar och sitt eget beteende. Att man frågar sig själv varför man gör något, vad man vill uppnå.

Följade bilder är på barn mellan 1-3 år, som experimenterar med färg och olika målartekniker. Det var otroligt intressant att observera deras arbete!

I ett arbetslag uppstår det ofta skilda åsikter. Enligt mina erfarenheter så undviker en del pedagoger konflikter genom att - undvika konfliker. De tar inte diskussioner helt enkelt. Varken med varandra, med rektorn, eller med föräldrarna. Detta leder, förr eller senare, till rent skitsnack, om varandra, om rektorn eller om föräldrarna. Jag kan tänka mig att detta förekommer på fler arbetsplatser än just i förskolan.

Jag har stött på detta allt för ofta (jag tänker inte stryka under stolen med att jag själv deltagit ett par gånger), och jag tycker det är fruktansvärt tråkigt och bidrar till dålig stämning. Det är även lätt att haka på om man vänjer sig vid att alla andra pratar bakom ryggen på folk. Det blir en slags jargong, ett sätt att prata på.

Det skulle vara så härligt om man bara kunde lägga ner detta! Om man kunde ta upp diskussioner värda att ta upp, och glömma småsaker som inte är värda att ta upp. Om man gör det på rätt sätt så tror jag att detta skulle leda till en mycket trevligare arbetsplats! Ännu trevligare skulle vara om man kunde lägga märke till och uppmärksamma varandras goda sidor! Ex. "Åh den mamman är alltid så go mot sitt barn"/"Vad härligt att pappan kunde hämta tidigare idag"(istället för att gnälla på att han inte ringde innan)/"Du är så himla duktig på att pyssla/hålla samling/läsa/sjunga med barnen!"

Om man kunde vända saker som man från början uppfattar som negativa till något positivt, ex. "Rektorn är nästan aldrig här, och ändå får han/hon så mycket gjort", istället för att gnälla på att rektorn inte gör någonting bara för att man sällan ser honom/henne. Om det nu är så att man upplever det som att rektorn aldrig är där samtidigt som han/hon aldrig gör något så hjälper det i vilket fall som helst inte att man pratar om det med varandra, man måste ta upp det med personen det handlar om! Annars kommer man ingen vart och det blir bara tråkig stämning. Sedan kan jag förstå om man vill rådgöra med en kollega innan man tar upp något med exempelvis en förälder, men då har man i alla fall ett syfte med att prata bakom ryggen på någon. När det gäller mig själv så skulle jag uppskatta om någon kom och tog upp något med mig istället för att prata om det bakom min rygg. På så vis skulle jag få en chans att dels förklara varför jag gör som jag gör eller gjort som jag gjort. Samtidigt skulle jag få möjlighet att utveckla mig och förbättra mina sämre sidor.

Detta är självklart lätt att sitta och säga/skriva, men jag tror ändå att om hela arbetslaget anstränger sig, så går det att vända en negativ stämning till en positiv. Och vem vill inte ha en positiv stämning på sin arbetsplats? Vad sägs om att hjälpa och underlätta för varandra lite extra istället för att klanka ner på varandra? INGEN är mer än människa.

Inspirerande litteratur:

"Låt oss tvista igen!" av Mimmi Palm

"Konsten att hantera superjobbiga människor" av Stefan Ekberg

"Handbok i konflikthantering" av Kjell Ekstam