Ett boktips ifall man ska ut och resa med sitt barn är "Ingrid ska resa" av Katerina Janouch och Mervi Lindman:

Boken är tänkt för de yngsta barnen, men går bra för de äldre också, då kan man diskutera desto mer kring vad som händer i boken!

Vi har haft i uppgift i skolan att fotografera textmiljön i förskolan, idag hade vi redovisning och detta ledde till massor av tips, tankar och idéer som jag tänkte dela med mig av här. Många saker gör ni säkert redan, men jag kanske kan bidra med några nyheter, i annat fall kan det vara bra för mig att gå tillbaka och titta på när jag börjar arbeta sedan. Jag tror även att föräldrar kan ha nytta av en del av de här exemplena:

- De flesta förskolor har en matsedel i hallen, så att föräldrarna ska kunna se vad barnen får för mat. Varför inte göra en barnmatsedel för varje vecka också? Med både text och bilder som man sätter upp på barnens nivå. Barnen är ju ofta också nyfikna på vad de ska äta!

- Förskolan vi besökte hade laminerade böcker med bilder på barnen och deras nära och kära, detta så att barnen kunde gå och kika i boken när de saknade sina familjer, eller för att visa för kompisarna. Detta kan leda till många intressanta samtal. Varför inte göra detta till en mysig grej som barnet och föräldrarna kan göra tillsammans under inskolningen? Här är det också bra att sätta upp böckerna i barnhöjd så att de är lätt-tillgängliga!

- Många av förskolorna hade mycket text uppsatt men utan någon form av symbol för ordet. Symboler är grunden till textförståelsen. Ett förslag som kom fram var att sätta upp en tejpremsa i hallen, med texten "Sko-gräns" samt en bild på en sko med ett kryss över, istället för att enbart ha texten högt upp på väggen där bara de vuxna kan se.

Sko-gräns-skylt

En bild mittemot toaletten på ett barn som spolar på toaletten med texten "Glöm ej spola"

- Alfabetets bokstäver var något som påträffades på många verksamheter, däremot satt de ofta högt uppe utan att ha introducerats på barnen. Men det fanns ett par som hade gjort något roligt med det, som hade låtit barnen rita saker under bokstäverna som började på respektive bokstav. En annan förskola jag hört talas om har satt barnens bilder under bokstaven i respektive barns förnamn. Viktigt tycker jag är att det åtminstone finns så att barnen ser det.

- Flera förskolor hade låtit barnen hitta på egna sagor, som pedagogerna skrivit ner och berättade på läsvilan

Saga barnen hittat på

- Att fotografera vikarier och sätta upp i hallen tror jag är uppskattat både utav föräldrar och barn. På en förskola hade de bild samt namn i hallen på vikarien.

Vikarie-skylt

- En del förskolor hade "veckans bokstav" där barnen fick leta efter den aktuella bokstaven både i förskolemiljön, i böcker, klippa ut i tidningar osv.

- Några förskolor hade låtit barnen skriva sina namn själva vid sina fack och på sina lådor. För de som inte kunde skriva än blev det istället symbolisk skrift, men barnen kände ändå igen sina egna "namn". Dessa kan man ju exempelvis byta en gång om året eller varje termin, och låta barnen jämföra med sina skyltar tidigare år/terminer. På så vis gör man barnen medvetna om sitt eget lärande.

- Ibland får man vykort av barn och pedagoger som är bortresta, dessa är det roligt om man sätter/hänger upp så barnen kan titta på och läsa.

- Se över barnböckerna på avdelningen, hur aktuella är de ur genus/kultur-perspektiv? Finns det några böcker på andra språk? Gör er av med inaktuella böcker ni inte tror tillför barnen något, eller låt barnen klippa ur figurer och bokstäver ur dem.

- Låt barnen ta med egna böcker hemifrån. Utse exempelvis ett barn i veckan vars bok man läser på vilan/samlingen. Låt barnet berätta om boken och varför han/hon tycker om den.

- En förskola hade använt fönsterfärg och på så vis förgyllt vinka-fönstret. De hade gjort en ruta där det stod "Hejdå! Vi ses snart!", ett par hjärtan och en liten ruta i rutan där föräldrarna brukade blåsa på glaset och rita eller skriva små kärleksförklaringar till barnen. Underbart fint var det!

Med risk för att göra ett otroligt långt blogginlägg så tänkte jag lägga till ett par tips till som vi fick från en föreläsning efter redovisningen. Det var en förskollärare som berättade hur de arbetade med skriftspråkande i hennes förskoleklass. Jag skriver med olika färger så det blir roligare att läsa :)

- För er som arbetar i förskoleklass/grundskola så tipsade hon om något som hette Skolbibliotekscentralen (det finns åtminstone i Göteborg), där man kunde beställa låneböcker och få levererade direkt till skolan.

- Låt barnen skriva sagor till sina teckningar, som man kan samla i en mapp och läsa på vilan.

- Dokumentera barnens lek med en kamera, och låt barnen hitta på en saga utav det, som man skriver ner och sätter ihop till en bok tillsammans med bilderna.

- De hade en skrivhörna som barnen kunde leka i med skrivmaskin, blanketter, pennor, stämplar osv. Där lekte barnen kontor och bank m.m

- De hade en brevlåda i klassrummet där barnen fick skriva brev och skicka teckningar till varandra och pedagogerna. På väggen bredvid brevlådan hade de satt upp bilder på både barn och pedagoger, med deras namn under, så att barnen kunde kika på namnen när de skulle skriva på kuvertet.

- Låt barnen prova att skriva på datorn

- Låt barnen brevväxla med exempelvis tomten, eller varför inte skicka ett brev till centralköket, en kändis, en föräldraledig pedagog, en annan förskola, pedagoger barnen haft tidigare, deras framtida lärare osv. Ta tillvara på barnens frågor och intressen.

- Om föräldrarna har mailadresser, kan man låta barnen skriva mail till sina föräldrar på jobbet.

- Låt barnen skriva infolappar till föräldrarna i hallen (om exempelvis lucia-firande och liknande)

- Rätta inte barnens stavfel, utan uppmuntra barnens skriftspråkande genom att visa att du förstår vad de har skrivit. Ifall något barn som kommit längre i sitt skrivande påpekar ett annat barns stavfel, så är det viktigt att man pratar om att "vi håller på att lära oss att skriva, då får det se ut såhär, det viktiga är att vi kan läsa det".

- Lek en lek: "Jag tänker på något som är stort och genomskinligt, som finns i det här rummet och börjar på F" "Fönster!" "Är det någon som vet hur F ser ut?" osv.

- Hitta tillfällen och situationer där det finns sammanhang att lära sig. Lärande ska vara lustfyllt och roligt!

- Låt barnen skriva inköpslistor

- Gör det möjligt för barnen att skriva i leken, låt dem göra flygbiljetter, pass, biljetter till teater, sjukhus-journalbok osv.

- Sätt upp rim på väggen, med både ord och symboler, så blir det lättare att förstå för även de som inte börjat läsa så mycket.

- Gör en rimbok tillsammans med barnen, om barnen. Exempelvis: "Rebecka har hittat en snäcka"

- Gör barnen uppmärksamma på skyltar och dylikt när man är ute och går. Det finns fullt av text och symboler ute, vad betyder de egentligen?

- Barnets namn är ofta det första de vill läsa och skriva. Experimentera med namnen! Vad händer om man lägger till/tar bort/kastar om bokstäver?

- Utgå ifrån barnens intressen, lirka för att fånga de ointresserade. Ta vara på sådant barnen möter i vardagen, allt från Star Wars, Melodifestivalen, Pokémon, Erik Saade osv. På så vis väcks barnens intresse och engagemang.

- Låt barnen hitta på och lösa korsord tillsammans.

- Uppmuntra barnen att producera egna böcker, spel osv. Inte bara konsumera färdiga produkter.

Vi fick i uppgift att läsa s. 128-170 i Eva Johanssons "Möten för lärande". Just detta avsnitt handlade om att använda omsorgssituationer på ett mer pedagogiskt sätt. Att inte blöjbyten, påklädning, avklädning och matsituationer behöver handla om att få något avklarat, utan att man kan ta tillvara på även de situationer som en lärandesituation, och som en möjlighet till samspel mellan barn och pedagog.

Här finns "Möten för lärande" som pdf-fil: http://www.skolverket.se/2.3894/publicerat/2.5006?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww4.skolverket.se%3A8080%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FRecord%3Fk%3D1152

Jag hade en föreläsning idag som handlade en del om miljöer för språkutveckling. Ett exempel togs upp från en förskola i London där de hade mycket pedagogiska material ute på gården. Bland annat hade de en hylla med uteböcker för de barn som ville läsa bok ute. Detta har jag aldrig sett på en förskola innan, ibland tar man ju ut böcker på sommaren, men varför inte ha böcker till hands året runt utomhus? Den pedagogiska verksamheten slutar ju inte bara för att man går ut!

Om man tänker efter så finns det mycket av "innesakerna" man hade kunnat ta ut. Att måla utomhus måste vara väldigt inspirerande, det finns ju så mycket att titta på! Frågan är varför man inte tar ut "innesaker" mer, är det för att man vill att barnen ska springa omkring och röra på sig? är det lathet? är man rädd att sakerna ska förstöras? Jag tror detta kan vara värt att ta upp och diskutera i arbetslaget. Jag har träffat på många barn som tycker bättre om att vara inne än ute, och som ofta protesterar när det är dags att gå ut. För vissa barn kanske skälet till detta är att det inte finns något som de tycker om att göra ute?

Är man rädd om böckerna är ett alternativ att kopiera, laminera och sätta ihop ett par böcker som man har som "ute-böcker".

Apropå utevistelse så tänkte jag på en annan sak, på en förskola jag praktiserade på ville de förbättra den pedagogiska utemiljön. Detta ledde till att de förbjöd mobiltelefoner och kaffe utomhus. Pedagogerna hade även i uppgift att cirkulera mycket på gården, och vara där ingen annan pedagog var, satt en pedagog i sandlådan så skulle man som pedagog gå vidare där det inte fanns någon annan vuxen.

Detta tycker jag kan vara en bra lösning, om det är ett gemensamt beslut i arbetslaget. Jag har sett väldigt ofta att fyra pedagoger sitter på samma bänk, och det känns inte särskilt pedagogiskt. Självklart kan detta hända överallt ibland - framförallt om det finns dåligt med tillfällen för arbetslaget att diskutera saker, men om man märker av att det alltid blir såhär, så kanske man ska fundera över andra alternativ. Kaffe-förbudet var pga att de kände att de inte kunde göra lika mycket med en kopp i handen. En annan lösning de hade på en annan förskola var termosmuggar, som de lätt kunde slänga ifrån sig om det hände något.

Jag tror hursomhelst att kvaliten på utevistelsen kan vara värd att diskutera i de flesta arbetslag, så att barnen stimuleras lika mycket ute som inne.

För er som bor/vistas i Göteborg så gick jag förbi en otroligt fin och mysig leksaksbutik idag, som låg på en tvärgata mitt i mellan Kungsportsplatsen och Grönsakstorget, mittemot Saluhallen ungefär. Butiken kändes lite mer hemtrevlig och gammaldags än de större leksaksbutikskedjorna. De hade pedagogiska leksaker, böcker, pussel och liknande i bra kvalité. Supertrevlig personal och vettiga priser. Rekommenderas varmt :) Hittade deras hemsida också: http://www.lillarummet.se/

Utanför butiken

Fint Alfabetspussel-pussel

http://spica.utv.miun.se/lasaochskriva/

Pedagoger har skilda åsikter om vad som är "rätt och fel" när det kommer till barns bildskapande. En del vill gärna ha det så styrt som möjligt, för att undvika konflikter, klet och kaos. En del vågar knappt prata med barnen när de skapar, då de inte vill påverka processen på något sätt. Jag säger inte att något är mer rätt eller fel än något annat, men jag tänkte berätta vad jag tycker.

Jag anser att det är viktigt att en pedagog (självklart i mån av tid) är delaktig i skapandeprocessen, på det sättet att han/hon diskuterar med barnen, vad de vill använda för färg/material, om de vill måla något särskilt eller mer experimentera med färger osv. På så vis får man in språkutveckling i bildskapandet, samtidigt som man lär sig mycket om hur barnet tänker m.m Det underlättar även mycket vid dokumentation, att man som pedagog deltar i processen. Inte bara:

"-Vad har du målat?

- En häst

-Ok, (skriver på teckningen) Oscar har målat en häst"

För det första tycker jag det är viktigt att man frågar barnet först innan man börjar skriva på deras målningar. Det är viktigt att visa respekt för det de har skapat. För det andra är det ju så spännande att delta i processen med frågor och diskussioner om hur hästen ser ut? hur många ben har hästen? vilken färg vill du att den ska ha? vart är hästen någonstans? vart brukar hästar vara? eller vill du att den ska vara någon annanstans? vad ska hästen göra på bilden? osv. osv. Detta ger även barnet möjlighet att reflektera mer över vad de faktiskt gör + att de oftast tycker det är fantastiskt roligt när man intresserar sig för deras konstverk.

Sedan tycker inte jag det är ett måste att rita ett färdigt objekt, ex. en häst. Detta var bara ett exempel. Det kan vara otroligt stimulerande att bara experimentera med färger, former, olika saker att måla med, fantasifigurer osv.

Jag anser även att det är viktigt att man som pedagog frågar sig själv varför man gör saker och ting. Varför måste barnet fylla hela pappret? Varför måste barnet måla klart de teckningarna han/hon har i lådan innan han/hon sätter igång med något annat? Vem bestämmer när en teckning är klar? och hur inspirerande är det att rita på en teckning man gjort (och kanske till och med tyckt att man gjort klart) för flera veckor sedan? framförallt om man vill måla för att man just har blivit inspirerad till att måla något speciellt. Om det är för miljöns skull så kanske man kan hitta andra lösningar än att hämma barnens kreativitet?

Jag säger inte att alla pedagoger gör på detta vis, men tillräckligt många för att jag ska tycka att det kan vara värt att ta upp. Jag tycker helt enkelt det är viktigt att man som pedagog reflekterar över sina egna handlingar och sitt eget beteende. Att man frågar sig själv varför man gör något, vad man vill uppnå.

Följade bilder är på barn mellan 1-3 år, som experimenterar med färg och olika målartekniker. Det var otroligt intressant att observera deras arbete!

I ett arbetslag uppstår det ofta skilda åsikter. Enligt mina erfarenheter så undviker en del pedagoger konflikter genom att - undvika konfliker. De tar inte diskussioner helt enkelt. Varken med varandra, med rektorn, eller med föräldrarna. Detta leder, förr eller senare, till rent skitsnack, om varandra, om rektorn eller om föräldrarna. Jag kan tänka mig att detta förekommer på fler arbetsplatser än just i förskolan.

Jag har stött på detta allt för ofta (jag tänker inte stryka under stolen med att jag själv deltagit ett par gånger), och jag tycker det är fruktansvärt tråkigt och bidrar till dålig stämning. Det är även lätt att haka på om man vänjer sig vid att alla andra pratar bakom ryggen på folk. Det blir en slags jargong, ett sätt att prata på.

Det skulle vara så härligt om man bara kunde lägga ner detta! Om man kunde ta upp diskussioner värda att ta upp, och glömma småsaker som inte är värda att ta upp. Om man gör det på rätt sätt så tror jag att detta skulle leda till en mycket trevligare arbetsplats! Ännu trevligare skulle vara om man kunde lägga märke till och uppmärksamma varandras goda sidor! Ex. "Åh den mamman är alltid så go mot sitt barn"/"Vad härligt att pappan kunde hämta tidigare idag"(istället för att gnälla på att han inte ringde innan)/"Du är så himla duktig på att pyssla/hålla samling/läsa/sjunga med barnen!"

Om man kunde vända saker som man från början uppfattar som negativa till något positivt, ex. "Rektorn är nästan aldrig här, och ändå får han/hon så mycket gjort", istället för att gnälla på att rektorn inte gör någonting bara för att man sällan ser honom/henne. Om det nu är så att man upplever det som att rektorn aldrig är där samtidigt som han/hon aldrig gör något så hjälper det i vilket fall som helst inte att man pratar om det med varandra, man måste ta upp det med personen det handlar om! Annars kommer man ingen vart och det blir bara tråkig stämning. Sedan kan jag förstå om man vill rådgöra med en kollega innan man tar upp något med exempelvis en förälder, men då har man i alla fall ett syfte med att prata bakom ryggen på någon. När det gäller mig själv så skulle jag uppskatta om någon kom och tog upp något med mig istället för att prata om det bakom min rygg. På så vis skulle jag få en chans att dels förklara varför jag gör som jag gör eller gjort som jag gjort. Samtidigt skulle jag få möjlighet att utveckla mig och förbättra mina sämre sidor.

Detta är självklart lätt att sitta och säga/skriva, men jag tror ändå att om hela arbetslaget anstränger sig, så går det att vända en negativ stämning till en positiv. Och vem vill inte ha en positiv stämning på sin arbetsplats? Vad sägs om att hjälpa och underlätta för varandra lite extra istället för att klanka ner på varandra? INGEN är mer än människa.

Inspirerande litteratur:

"Låt oss tvista igen!" av Mimmi Palm

"Konsten att hantera superjobbiga människor" av Stefan Ekberg

"Handbok i konflikthantering" av Kjell Ekstam