Pedagoger har skilda åsikter om vad som är "rätt och fel" när det kommer till barns bildskapande. En del vill gärna ha det så styrt som möjligt, för att undvika konflikter, klet och kaos. En del vågar knappt prata med barnen när de skapar, då de inte vill påverka processen på något sätt. Jag säger inte att något är mer rätt eller fel än något annat, men jag tänkte berätta vad jag tycker.

Jag anser att det är viktigt att en pedagog (självklart i mån av tid) är delaktig i skapandeprocessen, på det sättet att han/hon diskuterar med barnen, vad de vill använda för färg/material, om de vill måla något särskilt eller mer experimentera med färger osv. På så vis får man in språkutveckling i bildskapandet, samtidigt som man lär sig mycket om hur barnet tänker m.m Det underlättar även mycket vid dokumentation, att man som pedagog deltar i processen. Inte bara:

"-Vad har du målat?

- En häst

-Ok, (skriver på teckningen) Oscar har målat en häst"

För det första tycker jag det är viktigt att man frågar barnet först innan man börjar skriva på deras målningar. Det är viktigt att visa respekt för det de har skapat. För det andra är det ju så spännande att delta i processen med frågor och diskussioner om hur hästen ser ut? hur många ben har hästen? vilken färg vill du att den ska ha? vart är hästen någonstans? vart brukar hästar vara? eller vill du att den ska vara någon annanstans? vad ska hästen göra på bilden? osv. osv. Detta ger även barnet möjlighet att reflektera mer över vad de faktiskt gör + att de oftast tycker det är fantastiskt roligt när man intresserar sig för deras konstverk.

Sedan tycker inte jag det är ett måste att rita ett färdigt objekt, ex. en häst. Detta var bara ett exempel. Det kan vara otroligt stimulerande att bara experimentera med färger, former, olika saker att måla med, fantasifigurer osv.

Jag anser även att det är viktigt att man som pedagog frågar sig själv varför man gör saker och ting. Varför måste barnet fylla hela pappret? Varför måste barnet måla klart de teckningarna han/hon har i lådan innan han/hon sätter igång med något annat? Vem bestämmer när en teckning är klar? och hur inspirerande är det att rita på en teckning man gjort (och kanske till och med tyckt att man gjort klart) för flera veckor sedan? framförallt om man vill måla för att man just har blivit inspirerad till att måla något speciellt. Om det är för miljöns skull så kanske man kan hitta andra lösningar än att hämma barnens kreativitet?

Jag säger inte att alla pedagoger gör på detta vis, men tillräckligt många för att jag ska tycka att det kan vara värt att ta upp. Jag tycker helt enkelt det är viktigt att man som pedagog reflekterar över sina egna handlingar och sitt eget beteende. Att man frågar sig själv varför man gör något, vad man vill uppnå.

Följade bilder är på barn mellan 1-3 år, som experimenterar med färg och olika målartekniker. Det var otroligt intressant att observera deras arbete!