För er som bor/vistas i Göteborg så gick jag förbi en otroligt fin och mysig leksaksbutik idag, som låg på en tvärgata mitt i mellan Kungsportsplatsen och Grönsakstorget, mittemot Saluhallen ungefär. Butiken kändes lite mer hemtrevlig och gammaldags än de större leksaksbutikskedjorna. De hade pedagogiska leksaker, böcker, pussel och liknande i bra kvalité. Supertrevlig personal och vettiga priser. Rekommenderas varmt :) Hittade deras hemsida också: http://www.lillarummet.se/

Utanför butiken

Fint Alfabetspussel-pussel

Pedagoger har skilda åsikter om vad som är "rätt och fel" när det kommer till barns bildskapande. En del vill gärna ha det så styrt som möjligt, för att undvika konflikter, klet och kaos. En del vågar knappt prata med barnen när de skapar, då de inte vill påverka processen på något sätt. Jag säger inte att något är mer rätt eller fel än något annat, men jag tänkte berätta vad jag tycker.

Jag anser att det är viktigt att en pedagog (självklart i mån av tid) är delaktig i skapandeprocessen, på det sättet att han/hon diskuterar med barnen, vad de vill använda för färg/material, om de vill måla något särskilt eller mer experimentera med färger osv. På så vis får man in språkutveckling i bildskapandet, samtidigt som man lär sig mycket om hur barnet tänker m.m Det underlättar även mycket vid dokumentation, att man som pedagog deltar i processen. Inte bara:

"-Vad har du målat?

- En häst

-Ok, (skriver på teckningen) Oscar har målat en häst"

För det första tycker jag det är viktigt att man frågar barnet först innan man börjar skriva på deras målningar. Det är viktigt att visa respekt för det de har skapat. För det andra är det ju så spännande att delta i processen med frågor och diskussioner om hur hästen ser ut? hur många ben har hästen? vilken färg vill du att den ska ha? vart är hästen någonstans? vart brukar hästar vara? eller vill du att den ska vara någon annanstans? vad ska hästen göra på bilden? osv. osv. Detta ger även barnet möjlighet att reflektera mer över vad de faktiskt gör + att de oftast tycker det är fantastiskt roligt när man intresserar sig för deras konstverk.

Sedan tycker inte jag det är ett måste att rita ett färdigt objekt, ex. en häst. Detta var bara ett exempel. Det kan vara otroligt stimulerande att bara experimentera med färger, former, olika saker att måla med, fantasifigurer osv.

Jag anser även att det är viktigt att man som pedagog frågar sig själv varför man gör saker och ting. Varför måste barnet fylla hela pappret? Varför måste barnet måla klart de teckningarna han/hon har i lådan innan han/hon sätter igång med något annat? Vem bestämmer när en teckning är klar? och hur inspirerande är det att rita på en teckning man gjort (och kanske till och med tyckt att man gjort klart) för flera veckor sedan? framförallt om man vill måla för att man just har blivit inspirerad till att måla något speciellt. Om det är för miljöns skull så kanske man kan hitta andra lösningar än att hämma barnens kreativitet?

Jag säger inte att alla pedagoger gör på detta vis, men tillräckligt många för att jag ska tycka att det kan vara värt att ta upp. Jag tycker helt enkelt det är viktigt att man som pedagog reflekterar över sina egna handlingar och sitt eget beteende. Att man frågar sig själv varför man gör något, vad man vill uppnå.

Följade bilder är på barn mellan 1-3 år, som experimenterar med färg och olika målartekniker. Det var otroligt intressant att observera deras arbete!

Vill tipsa om hemsidan http://www.ungafakta.se/, där hittar ni massor av pyssel, sagor, ramsor, fylla-i-teckningar osv. Det finns mycket kring olika teman, såsom jul, påsk, flaggor, halloween, indianer, fotboll osv. Bra inspiration både för pedagogen och föräldern. Även kul sida med fakta och spel för de äldre barnen!

Jag hatar att vara en gnällfröken, och det blir man ibland när man måste avbryta leken i förskolan, exempelvis inför en samling. Det kan lätt ta en bra stund och många tillsägelser innan allt är undanplockat och barnen sitter ner i ringen. Då har man ofta tjatat och blivit på dåligt humör. Med lite kreativitet kan detta undgås!

Jag vikarierade på en förskola där en av pedagogerna tog fram en trumma när det var dags för barnen att städa. Hon slog på trumman samtidigt som hon sjöng en sång de hittat på själva:

En två tre fyr fem och sex och sju

Ni som har städat gå med i ledet nu

Fröken går först och barnen kommer sen

Snart är det samling vi börjar om igen

Denna sjöngs upprepade gånger medan de gick runt i ett led mellan rummen tills alla barn hade städat och anslutit sig till ledet. Då gick de tillsammans i ledet till samlingen. Barnen tyckte detta var jätteroligt!

Jag provade samma sak på en annan förskola jag jobbade på, utan att ens introducera det för barnen. Barnen förstod med en gång vad som var på gång, städade, och gick med i ledet. Repeterandet av sången gör också att barnen snabbt snappar upp och sjunger med.

Man kanske kan göra en egen städvisa tillsammans med barnen? och ibland låta barnen ta trumman och ta täten i ledet? The sky is the limit! Något jag har lärt mig under den tid jag arbetat på förskolor är att man i många fall kan undvika att känna sig som en gnällfröken, så länge man har lite fantasi :)

Barnböcker om städning:

"Bu och Bä i städtagen" av Olof och Lena Landström

"Totte städar" av Gunilla Wolde

"Mamma Mu städar" av Jujja och Thomas Wieslander

"Emma dammsuger" av Gunilla Wolde

"Vem städar inte?" av Stina Wirsén