Jag hade en föreläsning idag som handlade en del om miljöer för språkutveckling. Ett exempel togs upp från en förskola i London där de hade mycket pedagogiska material ute på gården. Bland annat hade de en hylla med uteböcker för de barn som ville läsa bok ute. Detta har jag aldrig sett på en förskola innan, ibland tar man ju ut böcker på sommaren, men varför inte ha böcker till hands året runt utomhus? Den pedagogiska verksamheten slutar ju inte bara för att man går ut!

Om man tänker efter så finns det mycket av "innesakerna" man hade kunnat ta ut. Att måla utomhus måste vara väldigt inspirerande, det finns ju så mycket att titta på! Frågan är varför man inte tar ut "innesaker" mer, är det för att man vill att barnen ska springa omkring och röra på sig? är det lathet? är man rädd att sakerna ska förstöras? Jag tror detta kan vara värt att ta upp och diskutera i arbetslaget. Jag har träffat på många barn som tycker bättre om att vara inne än ute, och som ofta protesterar när det är dags att gå ut. För vissa barn kanske skälet till detta är att det inte finns något som de tycker om att göra ute?

Är man rädd om böckerna är ett alternativ att kopiera, laminera och sätta ihop ett par böcker som man har som "ute-böcker".

Apropå utevistelse så tänkte jag på en annan sak, på en förskola jag praktiserade på ville de förbättra den pedagogiska utemiljön. Detta ledde till att de förbjöd mobiltelefoner och kaffe utomhus. Pedagogerna hade även i uppgift att cirkulera mycket på gården, och vara där ingen annan pedagog var, satt en pedagog i sandlådan så skulle man som pedagog gå vidare där det inte fanns någon annan vuxen.

Detta tycker jag kan vara en bra lösning, om det är ett gemensamt beslut i arbetslaget. Jag har sett väldigt ofta att fyra pedagoger sitter på samma bänk, och det känns inte särskilt pedagogiskt. Självklart kan detta hända överallt ibland - framförallt om det finns dåligt med tillfällen för arbetslaget att diskutera saker, men om man märker av att det alltid blir såhär, så kanske man ska fundera över andra alternativ. Kaffe-förbudet var pga att de kände att de inte kunde göra lika mycket med en kopp i handen. En annan lösning de hade på en annan förskola var termosmuggar, som de lätt kunde slänga ifrån sig om det hände något.

Jag tror hursomhelst att kvaliten på utevistelsen kan vara värd att diskutera i de flesta arbetslag, så att barnen stimuleras lika mycket ute som inne.

För er som bor/vistas i Göteborg så gick jag förbi en otroligt fin och mysig leksaksbutik idag, som låg på en tvärgata mitt i mellan Kungsportsplatsen och Grönsakstorget, mittemot Saluhallen ungefär. Butiken kändes lite mer hemtrevlig och gammaldags än de större leksaksbutikskedjorna. De hade pedagogiska leksaker, böcker, pussel och liknande i bra kvalité. Supertrevlig personal och vettiga priser. Rekommenderas varmt :) Hittade deras hemsida också: http://www.lillarummet.se/

Utanför butiken

Fint Alfabetspussel-pussel

http://spica.utv.miun.se/lasaochskriva/

Pedagoger har skilda åsikter om vad som är "rätt och fel" när det kommer till barns bildskapande. En del vill gärna ha det så styrt som möjligt, för att undvika konflikter, klet och kaos. En del vågar knappt prata med barnen när de skapar, då de inte vill påverka processen på något sätt. Jag säger inte att något är mer rätt eller fel än något annat, men jag tänkte berätta vad jag tycker.

Jag anser att det är viktigt att en pedagog (självklart i mån av tid) är delaktig i skapandeprocessen, på det sättet att han/hon diskuterar med barnen, vad de vill använda för färg/material, om de vill måla något särskilt eller mer experimentera med färger osv. På så vis får man in språkutveckling i bildskapandet, samtidigt som man lär sig mycket om hur barnet tänker m.m Det underlättar även mycket vid dokumentation, att man som pedagog deltar i processen. Inte bara:

"-Vad har du målat?

- En häst

-Ok, (skriver på teckningen) Oscar har målat en häst"

För det första tycker jag det är viktigt att man frågar barnet först innan man börjar skriva på deras målningar. Det är viktigt att visa respekt för det de har skapat. För det andra är det ju så spännande att delta i processen med frågor och diskussioner om hur hästen ser ut? hur många ben har hästen? vilken färg vill du att den ska ha? vart är hästen någonstans? vart brukar hästar vara? eller vill du att den ska vara någon annanstans? vad ska hästen göra på bilden? osv. osv. Detta ger även barnet möjlighet att reflektera mer över vad de faktiskt gör + att de oftast tycker det är fantastiskt roligt när man intresserar sig för deras konstverk.

Sedan tycker inte jag det är ett måste att rita ett färdigt objekt, ex. en häst. Detta var bara ett exempel. Det kan vara otroligt stimulerande att bara experimentera med färger, former, olika saker att måla med, fantasifigurer osv.

Jag anser även att det är viktigt att man som pedagog frågar sig själv varför man gör saker och ting. Varför måste barnet fylla hela pappret? Varför måste barnet måla klart de teckningarna han/hon har i lådan innan han/hon sätter igång med något annat? Vem bestämmer när en teckning är klar? och hur inspirerande är det att rita på en teckning man gjort (och kanske till och med tyckt att man gjort klart) för flera veckor sedan? framförallt om man vill måla för att man just har blivit inspirerad till att måla något speciellt. Om det är för miljöns skull så kanske man kan hitta andra lösningar än att hämma barnens kreativitet?

Jag säger inte att alla pedagoger gör på detta vis, men tillräckligt många för att jag ska tycka att det kan vara värt att ta upp. Jag tycker helt enkelt det är viktigt att man som pedagog reflekterar över sina egna handlingar och sitt eget beteende. Att man frågar sig själv varför man gör något, vad man vill uppnå.

Följade bilder är på barn mellan 1-3 år, som experimenterar med färg och olika målartekniker. Det var otroligt intressant att observera deras arbete!

I ett arbetslag uppstår det ofta skilda åsikter. Enligt mina erfarenheter så undviker en del pedagoger konflikter genom att - undvika konfliker. De tar inte diskussioner helt enkelt. Varken med varandra, med rektorn, eller med föräldrarna. Detta leder, förr eller senare, till rent skitsnack, om varandra, om rektorn eller om föräldrarna. Jag kan tänka mig att detta förekommer på fler arbetsplatser än just i förskolan.

Jag har stött på detta allt för ofta (jag tänker inte stryka under stolen med att jag själv deltagit ett par gånger), och jag tycker det är fruktansvärt tråkigt och bidrar till dålig stämning. Det är även lätt att haka på om man vänjer sig vid att alla andra pratar bakom ryggen på folk. Det blir en slags jargong, ett sätt att prata på.

Det skulle vara så härligt om man bara kunde lägga ner detta! Om man kunde ta upp diskussioner värda att ta upp, och glömma småsaker som inte är värda att ta upp. Om man gör det på rätt sätt så tror jag att detta skulle leda till en mycket trevligare arbetsplats! Ännu trevligare skulle vara om man kunde lägga märke till och uppmärksamma varandras goda sidor! Ex. "Åh den mamman är alltid så go mot sitt barn"/"Vad härligt att pappan kunde hämta tidigare idag"(istället för att gnälla på att han inte ringde innan)/"Du är så himla duktig på att pyssla/hålla samling/läsa/sjunga med barnen!"

Om man kunde vända saker som man från början uppfattar som negativa till något positivt, ex. "Rektorn är nästan aldrig här, och ändå får han/hon så mycket gjort", istället för att gnälla på att rektorn inte gör någonting bara för att man sällan ser honom/henne. Om det nu är så att man upplever det som att rektorn aldrig är där samtidigt som han/hon aldrig gör något så hjälper det i vilket fall som helst inte att man pratar om det med varandra, man måste ta upp det med personen det handlar om! Annars kommer man ingen vart och det blir bara tråkig stämning. Sedan kan jag förstå om man vill rådgöra med en kollega innan man tar upp något med exempelvis en förälder, men då har man i alla fall ett syfte med att prata bakom ryggen på någon. När det gäller mig själv så skulle jag uppskatta om någon kom och tog upp något med mig istället för att prata om det bakom min rygg. På så vis skulle jag få en chans att dels förklara varför jag gör som jag gör eller gjort som jag gjort. Samtidigt skulle jag få möjlighet att utveckla mig och förbättra mina sämre sidor.

Detta är självklart lätt att sitta och säga/skriva, men jag tror ändå att om hela arbetslaget anstränger sig, så går det att vända en negativ stämning till en positiv. Och vem vill inte ha en positiv stämning på sin arbetsplats? Vad sägs om att hjälpa och underlätta för varandra lite extra istället för att klanka ner på varandra? INGEN är mer än människa.

Inspirerande litteratur:

"Låt oss tvista igen!" av Mimmi Palm

"Konsten att hantera superjobbiga människor" av Stefan Ekberg

"Handbok i konflikthantering" av Kjell Ekstam  

Vill tipsa om hemsidan http://www.ungafakta.se/, där hittar ni massor av pyssel, sagor, ramsor, fylla-i-teckningar osv. Det finns mycket kring olika teman, såsom jul, påsk, flaggor, halloween, indianer, fotboll osv. Bra inspiration både för pedagogen och föräldern. Även kul sida med fakta och spel för de äldre barnen!

Jag hatar att vara en gnällfröken, och det blir man ibland när man måste avbryta leken i förskolan, exempelvis inför en samling. Det kan lätt ta en bra stund och många tillsägelser innan allt är undanplockat och barnen sitter ner i ringen. Då har man ofta tjatat och blivit på dåligt humör. Med lite kreativitet kan detta undgås!

Jag vikarierade på en förskola där en av pedagogerna tog fram en trumma när det var dags för barnen att städa. Hon slog på trumman samtidigt som hon sjöng en sång de hittat på själva:

En två tre fyr fem och sex och sju

Ni som har städat gå med i ledet nu

Fröken går först och barnen kommer sen

Snart är det samling vi börjar om igen

Denna sjöngs upprepade gånger medan de gick runt i ett led mellan rummen tills alla barn hade städat och anslutit sig till ledet. Då gick de tillsammans i ledet till samlingen. Barnen tyckte detta var jätteroligt!

Jag provade samma sak på en annan förskola jag jobbade på, utan att ens introducera det för barnen. Barnen förstod med en gång vad som var på gång, städade, och gick med i ledet. Repeterandet av sången gör också att barnen snabbt snappar upp och sjunger med.

Man kanske kan göra en egen städvisa tillsammans med barnen? och ibland låta barnen ta trumman och ta täten i ledet? The sky is the limit! Något jag har lärt mig under den tid jag arbetat på förskolor är att man i många fall kan undvika att känna sig som en gnällfröken, så länge man har lite fantasi :)

Barnböcker om städning:

"Bu och Bä i städtagen" av Olof och Lena Landström

"Totte städar" av Gunilla Wolde

"Mamma Mu städar" av Jujja och Thomas Wieslander

"Emma dammsuger" av Gunilla Wolde

"Vem städar inte?" av Stina Wirsén

Jag har noterat att många tycker det är svårt att arbeta med naturvetenskap i förskolan. Boken "Russinhissen" av Hans Persson är en perfekt bok när man vill göra naturvetenskapliga experiment med barnen.

 På hemsidan http://www.russinhissen.se/ står det såhär:

"Gå på upptäcktsfärd i vardagen med experimentboken Russinhissen! 
Med de enkla och roliga experimenten i Russinhissen blir det osynliga synligt. 
Boken låter nyfikna barn lära känna naturvetenskapliga fenomen som till exempel elektricitet, kemiska reaktioner eller vattnets ytspänning.

I Russinhissen finns en stor rikedom av experiment i fysik och kemi, sorterade i sju teman: sorteringar, vatten, luft och gaser, värme, el och magneter, ljud samt ljus. De flesta experiment kan göras med material som är lätta att få tag på i vår vardag.

Russinhissen passar bra för nyfikna barn och deras föräldrar. Den vill inspirera alla att komma igång med naturvetenskapligt experimenterande, även de som inte själva känner att de är några riktiga hejare på formler och molekyler."